Back at Rör!
Denna vecka åker Madde och Göran iväg till Spanien på agilityVM. Kvar här blir jag och Sara som ska sköta all markservice medans dom är borta. Så för en vecka så är jag än en gång bosatt på Rör Gård med hundarna. Måste säga att det är med mixade känslor nu när man är dessutom van att va själv.
Det var här hela min resa började.
2014 flyttade jag till småland för Kärleken och för att lämna allt trassel långt bakom mig kvar på Gotland. Jag behövde komma bort. I småland så började jag på stora segerstad och blev en naturbrukselev. Jag gick inte tre år på den utbildningen men jag kände inte att jag behövde det. Jag är minst lika mycket elev ändå utan det. Under den här tiden så hade vi många hundträningstimmar i klassen med olika saker där vi även lånade ut våra hundar till dem utan hund eller helt enkelt bara lektioner där man fick öva på att träna in saker med andras hundar. Töisen blev en stor favorit med lärarna och de lite lugnare eleverna eftersom hon bjöd på sig själv och anpassade sig till den individen som skulle träna henne. Alltid glad, alltid villig att va med på noterna. En fruktansvärt rolig hund att träna med eftersom det var så mycket man va tvungen att tänka på med henne. Utöver skolan så tränade jag mycket på fritiden. Jag kom snabbt med i hundtävlingsgruppen. I hundtävlingsgruppen så sponsrade skolan med bil och drivmedel till tävlingarna vilket jag tyckte va helt underbart. Det andra helt underbara var att skolan lät dig dessutom ha 2 hundar om det sköttes. Man skulle vara en bra förebild och fortfarande sköta studierna. Jag var en AB elev och hade inga problem att övertyga lärarna att jag skulle kunna ha två hundar när Töisen och jag på en rallylydnadstävling diskar oss. Hon kan helt plötsligt inte nånting.. Med en konsultation från skolans hundpsykolog och en förebild till mig idag Markus Lindelä som säger att han tror att jag mest största sannolikhet måste hitta en till hund att avlasta henne med. Eller lägga av med tävlingarna och låta Töisen va hemma så hon får vila.
Jag kämpade länge med beslutet, pratade med min pojkvän som ställde frågan; Måste du hålla på och tävla då? Har du inget annat du kan göra? Nä jag måste inte tävla, men det är kul. Det var hela min identitet med min första hund. Jag tävlade och tränade mycket och det gick så bra. När hon sedan dog så skulle jag aldrig ha en hund igen. Tills jag föll in i en depression och fick helt plötsligt en hund då mina närmaste märkte att det var något som inte stämde. Jag hade precis börjat med hästar igen men den ansträngda ekonomin jag hade då kunde jag inte träna och köpa de sakerna jag behövde så det gick inte heller. Valet var då ganska enkelt. Klart jag måste ha en till hund. Men nu ska jag faktiskt ha en tuffare hund. Något som blir en utmaning.
I smyg började jag kontakta uppfödare, prata med skolan och mina lärare vad jag ska ha för hund. Det blev ett ganska enhälligt svar, Bordercollie stod högt på listan hos alla. Du är en typisk BC-människa, envis, stark, arbetsnarkoman och inte rädd att testa nya saker. Nästa ras som kom va Malinois. Jag tyckte det var lite väl tuffa raser och lyssnade inte mycket på det. I December så bokade skolan in oss på ett studiebesök. Vi skulle hem till en BC-uppfödare som hade kor och får. Hon satt i avelsrådet i Småland. Jag vet inte om det var min kära lärare som hade berättat något om mig men när hon sedan står och berättar om rasen, vallning osv så vänder hon sig mot mig och säger, du hade väl Bordercollie, du vet vad jag pratar om? Jag tittar på henne, blir generad och förklarar att jag bara har pudel, men jag har sett många BC i agility. När en människa helt utan att känna mig tycker att jag ser ut som en BC människa så kände jag att jag ska nog kolla på en och se hur det känns. Nån med en valpkull på var Madde. Madde fick sin valpkull 20e december och jag var mer än välkommen dit och komma och kolla. Jag åkte dit med min pojkvän för att prata om en praktikplats sa jag. men jag satt mest med alla valparna medans jag och madde pratade om mina erfarenheter och vad jag vill göra. Jag har alltid haft stora planer i mitt liv. Jag ser inte vitsen med att försöka nå busken när det finns en stjärnklar himmel inom räckhåll. Jag var välkommen tillbaka och pratas vid mer. Min pojkvän anade nu att det var något lurt och jag förklarade på ett mycket pedagogiskt sätt att om jag vill utvecklas så måste jag ha en hund att göra det med. Jag står still idag. Han skulle tänka på saken.
Tiden gick, valparna växte och efter nyår, på Gotland så säger min pojkvän. Du kan inte skaffa en till hund. Det går inte. Jag blir förkrossad och förklarar läget Madde per telefon. Hon svarar mig bara, Vet du vad? Vi löser det. Klart att du ska ha en till hund om du vill ha det. När skolan började efter juluppehållet så började samtalen med lärarna, klassen och grannarna. Alla utom Han va med på idén. Sportlovet kom, jag var hos madde på en praktikvecka, leverade valpar och fixade med allt. jag skulle sen gå och göra min 6 veckors praktik hos dem. 14/2 på alla hjärtans dag åkte jag hem. Med en valp. Nellie<3
Han va inte glad, jag skulle ta allt ansvar och betala allt själv.. Naturligtvis, och det var det jag gjort hela tiden också. Men sen så kom det. Jag eller hunden? Valet var självklart hunden. 5 mars flyttade han ut och jag flyttade 31/3 till Grimeton och bodde här i 6 veckor och var praktikanten eller PJ som det senare blev. Efter min praktik hade jag 1 månad kvar innan jag slöt skolan. Madde bönade och bad mig stanna kvar men jag var fast inställd på att jag skulle hem. Jag hade ju saknat mitt Hem och jag åkte men blev endast besviken. Jag hade hoppas på umgås med vänner och ha kul en sommar men det va inte alls så. Det var endast jobb och massor av fester. Jag tröttnade på det och insåg att det finns inte en enda människas liv som jag vill ha.. Och flyttade tillsammans med Nellie, 9 månader till Finland...
Mitt liv har tagit den ena bakomvändningen till den nästa men sanningen är att oftast innan man själv har bestämt sig för vad man man ska göra så har du redan bestämt dig. Jag ville flytta till Finland eller storbritannien. Men pga lön jag inte fick var det lättare att flytta till Finland. Jag tänker ännu på om jag hade flyttat till London, vad jag hade kunnat vara någonstans i mitt liv. Om jag hade varit lycklig?
För sanningen är denna, hade jag inte flyttat till Finland, så hade jag inte varit i Varberg idag.. Vem vet vad jag hade gjort då?