Inte på en bra plats just nu
Idag är en dag som jag känner att jag faktiskt är deprimerad. Jag har levt med diagnosen i snart 5 år. Började med att jag massivt ville gå upp i vikt för att få större bröst och kvinnligare former. Till att drastiskt hungerstrejka och gå ner allt igen. Där tappade jag allt grepp av verkligheten. Tills att sindra kom in i mitt liv sen mådde jag bra. Tills min graviditet som gick åt skogen. Sen brakade helvetet lös och sen fick jag det under kontroll sen dog Sindra eller ja sen hon blev dödad så har jag inte varit mig själv. Jag har varit nån annan längre än mig själv. Flytten till fastlandet gjorde att jag faktiskt kunde välja vem jag ville vara och det gjorde mig gott. Idag är jag en människa jag vill vara. Problemet är vännerna som fortfarande ser mig som ett nervvrak som kan explodera närsomhelst Jag tänker mig för, jag vet vem jag är här. Hundarna hjälper mycket men inte idag. Idag ligger jag fortfarande i min säng. äter choklad och i pyjamasen. Jag hade nästan sett fram emot att göra något idag tills att planerna blev inställda.
Anledningen till att jag är deprimerad idag är för att jag måste stanna upp. Ta det lugnt och tänka.
Jag anmälde kollegan i onsdags. Han kommer plockas bort från restaurangen men smsen räcker inte som bevis för att få bort honom helt. Allt människor har sett räcker inte heller verkar det som. Chefen måste ha konkreta bevis. Han ansåg att det var så pass allvarligt dock att han tog tag i det direkt och kallade till möte med familjen och pratade ut om det. Sen åkte han iväg över helgen. Och hela helgen har jag varit tvungen att jobba med honom. Han äcklar mig. Han skrämmer mig. Han går runt och stirrar på mig och försökte typ be om ursäkt för allt han gjort men jag bröt ihop istället. Sander hittade mig i disken där jag bara skakade som ett asplöv för att han hade försökt krama mig.
Jag hatar det här! Jag är tjejen med skinn på näsan, jag skämtar om sex, jag tar plats, jag är rolig, jag är kaxig och jag har ett självförtroende som skrämmer bort killar för att jag är så självständig med den kontrollen över mitt liv. och HAN lyckas trycka på knappar som gör mig så osäker så att Jag, den mighty Emma sitter på golvet i disken och hyperventilerar för att tittar på mig. Det är inte jag. Det är inte den tjejen jag valde att bli när jag flyttade. Och det är definitivt inte den tjejen som jag tillåter en annan man få mig att bli.var