Motivation
Tillsammans med Bonfire blev Anky olympisk mästare 2000 där hon även blev innehavare världsrekordet på 86.05% i Grand Prix kür, och hon har totalt tre OS-guld på sin meritlista. Det är inte en liten meritlista!
Bonfire var en temperamentsfull häst med stor kapacitet och hög träningsbarhet. Han var showig och lätt i sina rörelser och matchades på ett suveränt sätt av sin ryttare. Men Bonfire hade en brist – dålig skritt. Den var kort, spänd och lite ”på tårna”. Nu är skritt en förhållandevis liten del av ett dressyrprogram, men den har hög koefficient. Trots att ekipaget fick låga poäng på skritten stod hon ändå oftast överst på pallen, eftersom Bonfire gjorde allt annat så bra.
Anky var på den tiden en stor förebild inom ridsporten, kommer ihåg mina samlar kort jag hade på henne och Bonfire som barn hon var, till skillnad mot de tyska, lite strikta, stela och ”korrekta” ryttarna, en stor personlighet hon bjöd på sig själv. Hon hade humor, karisma och charmade både media och sina fans. Det retade nog en del, i synnerhet konkurrenterna och andra som sällan kom i närheten av Ankys popularitet.
Och vad gör vi människor när avundsjukan kommer krypande. Jo, ofta försöker vi hitta fel. För även solen har ju fläckar har vi hört. Jantelagen är så stor också, kom inte och tro att du är något. Och vi vill så förtvivlat gärna hitta någon liten fläck som gör att den där jäkla solen inte ska lysa riktigt så starkt och blända oss andra. Och i Ankys fall handlade fläcken om Bonfires skritt.
I en intervju berättade hon öppenhjärtigt och med glimten i ögat hur många medlidsamma personer det fanns som tyckte synd om henne för ”den där skrittens skull”.
”Jag kom ut från banan vid ett tillfälle och vi hade gjort en grym uppvisning, trots att Bonfire taktat till i skritten. Och det första jag får höra är ”Åh så synd på missen i skritten”. Jag fattade först inte vad personen menade för jag var fortfarande lätt euforisk över vår ritt. Och att Bonfire har en dålig skritt och nära till taktinslag är vardag för mig och inget jag direkt reflekterar över, utan gör det bästa av. Just där och då hade jag inget bra svar, men efter priscermonin klev jag fram till personen i fråga med min guldmedalj om halsen, klappade henne lätt på axeln och sa med ett leende ”Du ska inte tycka synd om mig. Jag klarar mig fint.”
Vad andra tycker och tänker om oss är inget vi kan påverka. Men vi kan däremot påverka vår egen bild av oss och det vi gör. I Ankys fall var det förmodligen lätt. Hon var ändå bäst, populärast och hade säkert tonvis av självförtroende. Men självförtroende är inget man föds med och sedan behåller livet ut. I medgång är det lätt att tro på sig själv, i motgång kan det vara svårare. Flera av de elitidrottare som är framgångsrika i dag, har haft många och långa perioder av motgång. Hur ser du på dig själv? Vad väljer du att fokusera på? Får du inspiration och energi av andras framgång? Har du ett immunförsvar gentemot ”solförmörkare”?
Själv brukar jag tänka på den där meningen som Anky sa: Och att Bonfire har en dålig skritt och nära till taktinslag är vardag för mig och inget jag direkt reflekterar över, utan gör det bästa av.
Att vara medveten om bristerna är givetvis en förutsättning för att kunna förändra och förbättra dom. Vi vill ju alla utvecklas och bli bättre på det vi gör. Men om vi lägger för mycket mental fokus på svagheter är det lätt att tappa lusten och motivationen. Och tappar vi motivationen spelar det ingen roll hur stora talanger vi än är, för då kommer vi förmodligen välja att göra något helt annat i slutänden.
Motivation är så otroligt viktig. Det är den som avgör hela resan framåt. Jag tipsade om Emelie Magnussons youtubeklipp på agilityinspiration och alla ljudklipp i dom är så fantastiskt vältaliga. Jag gillar detta ifrån Martin Luther King Jr.
If you can´t fly then run
If you can´t run then walk
If you can't walk then crawl
But! whatever you do! You have to keep moving forward