Emma Ingemarsdotter

Ikväll var det agilityträning. Jag funderade på att skita i det och va hemma och plugga, men jag gjorde inte det. 

Jag drog istället dit och hade ställt in mig på hinderinlärning, slalom och kontaktfält mest. Men Satu sa senare men jag var på en tävling med min hund och diskade mig på en bana och jag vill se hur ni kör!

Vi går banan som vanligt. Jag lägger in lite byten som jag lärt mig från kursen på sina ställen. 

Vi startar först.. Nellie som löper och har blivit en jävel på att tjuvstarta ligger säkert kvar och väntar på mig! 

Vi hoppar första hindret, andra hindret som ska tas bakifrån, till tredje som står snett bakom, in i tunnelöppningen längst bort. Nellie kommer ut mot mig femte hindret ska hon hoppa tajt runt stödet för att springa in i tunneln igen som hon kom utifrån. Därefter sju som är platta tunneln in i en vanlig krökt tunnel, hoppa ett hinder som står längs med tunneln. Detta ska hon hoppa ut men bakom så står det ett hinder som en fälla. Jag ska få henne att hoppa 10 sen springa snett över banan och ta ett hinder snett på vägen och sen tillbaka in i tunneln. Hoppa bakom hinder 13. Runt 14 hinder stöd skicka fram till 15 och sen rakt tillbaka över 16, 17 och 18. 

Inte för att ni förstår, men det va en svår bana! För nellie som precis hoppar sin höjd på 50 cm nu. Nellie och jag klarade banan felfritt, hon älskade linjerna nellie sprang på jag va på rätt ställe, det va en utmanande handling. Hon stod och grät. Hon va så stolt och så glad över att få se min och nellies väg framåt. Hon kramade om mig och önskade mig lycka till eftersom det va sista träningen för henne. Hon va så glad att jag tagit till mig av hennes råd, utvecklats och blivit ett sånt starkt lag tillsammans. Imorrn är det en blåbärsklasstävling och hon vill verkligen se mig va där.

Jag är så stolt över mig själv. Jag har haft mina nedgångar där jag sagt att bordercollie är för mycket för mig. Jag fixar det inte. Stått och gråtit till madde att hon måste ta tillbaka nellie. Jag har haft mina dagar då jag har slitit mitt hår, skällt på mig, varit arg på henne för att hon är sig själv.

Men jag har dagar där hon får mig att pusha mig själv att orka lite till, träna lite till, stanna upp och reflektera vad gjorde jag för att det här hände. Hon har förändrat mitt liv till det bättre, förändrat mitt tänk om mig och famförallt hon lärde mig att ge mig själv beröm. Hon hade aldrig varit den hund hon är utan mig. Jag tog henne från valp. Jag formade henne till den hund hon är. Alla minnen, alla trick, allt med henne vet jag. Jag kan alla hennes små trick. Hennes språk, vad hon gillar. Hon är en del av mig. 

Och jag säger alltid till mina klasskamrater, det är okey att tycka sin hund är jobbig. Så länge det iaf är mindre än tre dagar i veckan för dom där övriga fyra ska allt va bra

Idag, ikväll är en sån där extra speciell dag då man förstår allt som aldrig funkat innan... Eftersom det var inte menat att funka.