Emma Ingemarsdotter

Det faktumet att jag äntligen bestämde mig för vad jag ville bli är stort för mig. Många förstår inte vilken förändring jag var tvungen att genomgå i mig själv som gör att jag blev så säker igen. Den där Emma jag alltid varit utåt.
Jag kunde bete mig illa, jag kunde bli rasande över saker jag inte höll med om längre och framförallt blev jag mycket snabbare sårad, ledsen och även illa tillmods över saker som inte verkade vettigt för nån. En incident va ganska nyligen då jag berättade för en ganska nära vän att under hela min tid i Israel åt jag veganskt och hade inget emot det. Dels för att jag inte stödjer halalslakt och dels för att det var det som bjöds hemmavid. Självklart hade jag kunnat köpt korv om jag velat men jag ville inte det. Eftersom det är så enkelt för mig att ta en soyayoghurt istället för en vanlig, det smakar lika bra. Jag bestämde mig också väldigt tidigt att jag behöver inte sätta en etikett på min kost, jag äter vad jag vill och trivs med det. Vill jag äta veganskt så kan jag göra det. Vill jag inte så kan jag det också, valet är mitt. Nånstans där ville jag att det valet skulle tas emot. Vilket det inte gjorde. Eller Ja det togs emot på sättet; - ska du nu bli vegan? Nä jag vill äta vad jag vill, samma sak nu när jag var på en pub ikväll. Jag åt vegetarisk och jag tänkte inte på de, jag ville bara ha min sallad. Att den var vegetariskt va bara ett sammanträffande.

Detta med det här; - vad du ska bli när du blir stor tänket, har stressat sönder mig. För 10 år sedan ville jag bli journalist, jag har inget emot det. Kan fortfarande tänka mig bli det men det finns sån hård konkurrens att jag vet inte om jag kommer klara det. Sen är det viktigt för mig själv att tänka att allt som händer behöver inte va menat att hända, det kan vara en jävla otur. Men det formar dig. Att Sindra gick bort tog otroligt lång tid för mig att ta mig förbi. Det var så många steg som hände som gör att jag ännu har svårt att ta mig över det. Men det var det som styrde mig mot veterinär. För jag kan se detta ur en annan synvinkel. Jag kan hjälpa andra hundar och djur och kanske rädda nån hund som annars skulle gått samma väg tillmötes. Det är en lång väg att gå men jag tror att jag kommer klara det. Jag är envis, viljestark och driven. Ingen kan få mig att göra något som jag inte vill göra själv. Att medicin sen var ett intressant ämne och att få beröm för det av läraren gör att jag iallafall blir mer peppad att satsa. Alla måste hitta sin väg i livet, det är ingen som kan säga vad du ska göra eller inte. Men alla kan ge tips. Huvudsaken är att du kan leva med vad du gör.

Det jag jobbar med ständigt efter det är förtroendet. Förtroendet att ge iväg det som betyder mest gör mig, dvs mina hundar, men också mig själv att tillåta mig själv att älska någon igen. Jag älskade Jacob, tyvärr.. Men han sårade mig så djupt att jag faktiskt blev så känslokall. Jag visste hur jag skulle bete mig men jag kände inte så som jag betedde mig. Vilket gjorde mig knäpp. Och deprimerad. Därav är jag diagnoserad med bipolär depression. Detta är en jobbig kamp för mig då jag alltid måste jobba på mig och med mina tankar. Nu har jag lärt mig att jag måste ta tag i mina issues vilket är att jag vill inte ha någon pojkvän. Jag vill börja dejta och ta det lugnt i början utan att ha några förpliktelser. Göra det som känns bäst och är en trygg start.

Det som folk inte tänker på som jag upptäckt är att många pratar om detta med att finna sig själv. Det är en evig kamp. Det är inget som tar ett år eller en helg. Man kan få saker att tänka på som man vill jobba med. Som jag gör nu. Men det innefattar inte att jag är färdig. Så fort du känner att du blir färdig så börjar man att slappna av. Det viktiga är att fortsätta jobba åt det håll man vill. Komma ihåg vart man vill och att alltid minnas. Vägen dit tar inte slut, det är ett livslångt löfte till dig själv.